lördag 5 juli 2014

Fragariegrönt, rött och rosendoftande


"Sedan man årligen ätit stora mängder färska bär blir man under flera år därefter fri från fatal podager. Bären upplöser tandsten utan skärpa, och ätande av kopiösa mängder skadar inte." 
Carolus Linnaeus om smultron

Som läkemedel ansågs bären lösande och kylande. Enligt äldre tid har det vilda bäret ansetts utgöra bot mot gikt, podager ("portvinstå"), stenpassion (gallsten) och njurgrus. Bladen användes som té (lär vara välsmakande, även använd i téblandningar) och var då verksamt vid blodfattigdom, nervositet, tarm- och magkatarr, hudutslag, diverse njurlidanden t.ex urinvägsinfektion, m.m., m.m. Bultade blad, eller hel växt lades som läkning på bensår. Växtens innehåll av garvämnen är det som ger den medicinska verkan.

Smultron sägs ha en aromatisk doft som påminner om ambra (mysk) och rosor. Att bäret smakar bra kan väl de flesta konstatera just nu i denna tid då de lyser moget röda emot oss, men hur smakar egentligen té på "fragariegrönt" (såsom Linné lär ha kallat växten)? Den egna ledvärken (gikt?) behandlade Linné med ett stort intag smultron. Med Ulrika Eleonoras tillåtelse skall han på sin tid ha fått odla smultron året om i de kungliga växthusen, något som säkert uppskattades då värken var som värst under vintertid.

Den ljuvt doftande vilda nyponrosen blommar rikligt nu i Uppland.

Ursprungligen är den kommen från Orienten och därifrån förd till Frankrike på 1200-talet.
Av dess fjärilslikt skira kronblad har sedan lång tid tillbaka beretts t.ex. rosenolja, rosenvatten, rosenättika och naturligtvis parfym.
Allmänt förekommande utmed kusterna upp emot södra Värmland, Närke och Uppland.
(Källa: "Örtmedicin och växtmagi". Det Bästa)


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)