lördag 11 januari 2014

Erikskulle



På hemsidan kan man läsa mera: Erikskulle.







Linbasta:



Informationsskylt vid Erikskulle:

"Linbastan stod ursprungligen i Igelsta och flyttades till Erikskulle 1972. På grund av brandrisken eldas den underifrån, med ingång från baksidan. 
Linhanteringen bestod i många arbetskrävande moment. Efter att ha rötats torkades linet i bastan, för att sedan bråkas. Därefter vidtog skäktning, häckling, spinning och eventuellt tvinning innan garnet var färdigt att användas till vävning. 
I bastan finns de redskap som användes vid beredningen: frörepa, bråkstake, skäktstol och häcklor."





Rustkammare:



Rustkammaren (även kallad livrustkammaren) innehåller dragonens utrustning.

Information på plats





Visthusboden:



Viksboden

"Byggnaden är en visthusbod och kommer från ett hemman i Vik. Den har använts för förvaring av matvaror, som saltat och rökt fläsk, korv, sill, drycker, mjöl och gryn.

Timret är till stor del från 1500-talet och en del av stockarna är dekorerade med utskurna ornament.

Boden hade ursprungligen vasstak, som ersattes av ett s.k. färjtak vid flytten till Erikskulle på 1920-talet. Ett fönster har tagits upp i ena gaveln och en "kiosklucka" i den andra."...







Sockenmagasinet:



Sockenmagasinet byggdes 1804 och stod (innan det flyttades till Erikskulle år 1919) vid kyrkan. Användes som lager för spannmål (rymde 20 ton spannmål). Förutom detta skall man här ha förvarat sekunda matvaror (såsom sill och gryn) avsett för socknens fattiga. Inredning och inventarier i denna byggnad lär vara från en gammal lanthandel i N Råda.

(Uppgifter ovan hämtade från informationsskylt)

~

Påmindes om något jag läst om den s.k. "fattigsäden", som delades ut bland de fattiga under 1800-talets senare del. Denna lär ha varit av så dålig kvalité på sina håll i vårt land, att då lanthandlaren i bästa fall tog den i inbyte mot andra varor, sen bara kunde sälja den vidare som kreatursfoder.




"Tvillingtall från Prästskogen"


Smedjan:

"Smidesstubbe från Hyttan Älthammars Bruk Broby från slutet av 1600-talet"




Skylt på plats upplyser oss om att smedjan flyttades hit på 70-talet från Karby, Estuna. Den murkna trästammen utanför, skall enligt uppgift tjänstgjort som "stabilt underlag" för städet...
...för ca 400 år sedan.


"Smedja från Karby Estuna"


Parstuga och vällingklocka:





 "Hammarbystugan" lär vara från 1700-talet och är en s.k. parstuga.
Inventarier här skall även vara från denna tid.

Vällingklockan som sitter på stugans gavel hör inte till stugan, informationsskylt på plats upplyser om att denna ursprungligen kommer från Färsna gård, Norrtälje.





Matbod:






"Matbod från Vik Söderbykarl"


Bränneriet:

"Magasin från Jersö S-karl använt vid bränvinstillverkning"



Informationsskylt på plats:


"Då husbehovsbränningen förbjöds byggdes brännerier som kontrollerades av kronan. Detta byggdes i Norr-Jersö 1707. Här hämtades brännvin till gästgiverierna i Stabby och Svanberga eller till krogarna på ett flertal ställen i socknen. Utsedda "brännvinsvittnen" kontrollerade handeln.

Huset flyttades till Erikskulle på 1950-talet och visar jordbruksmaskiner och en del snickarverktyg, bl.a. en ålderdomlig svarv.

Till huset finns kopplat en "oxvandring", som drev olika maskiner, t.ex. kvarnar, med hjälp av oxar som gick runt."












Skampålen:


Skampålen

"Förbrytare straffades förr ofta genom schavottering eller utskämning. Spöstraff var också vanliga. Den som skulle straffas bands vid pålen med halsjärnet och fick inte skyla sig så att man inte kunde se vem personen var."


~

"In the old days the stake was used to publicly humiliate a victim. The stake often served as a post for flagellation."


~

(Text hämtad från informationsskylt)





Båtsmanstorpet:

Viks båtmanstorp

"Båtsmanstorpet är en enkelstuga, byggd 1828 och flyttad till Erikskulle 1920 från Vik. Stugan har kök, fastu och kammare. Möblerna kommer från Erik Ersson, far till Erikskulles grundare Erik Eriksson.

År 1686 inrättade Karl XI indelningsverket för att se till att riket fick en stående armé. Socknarna i Roslagen skulle hålla båtsmän. Varje socken delades in i rotar där varje rote skulle hålla en soldat eller båtsman. En rote bestod oftast av fyra skatte- eller kronobönder.

I Söderbykarl fanns 17 båtsmän av Norra Roslags kompani. Rotehållarna skrev kontrakt med sin båtsman där kontantlön, spannmålslön och andra villkor fastställdes. Efter 20 års tjänst kunde båtsmannen få mark till att bygga en egen stuga."

(Informationsskylt ovan)









Stolpkvarn:



Väderkvarnen flyttades hit till Erikskulle (Söderbykarl) på 30-talet. Stod ursprungligen i Lill-Råda, Roslagsbro, och var där i bruk fram till 1920-talet.

(Information hämtad från skylt på platsen)




Stolpkvarn (eller "stubbkvarn"): På en genomgående lodrät axel kan hela kvarnhuset vridas runt.








"Väderkvarnen är en s.k. stolpkvarn där hela kvarnhuset kan vridas runt en stolpe eller axel i centrum för att ställa kvarnen rätt mot vinden."

(Informationsskylt nedan)



1876 - byggnadsår?


(Onsdagen den 8 januari 2014)



måndag 6 januari 2014

Några ord om potatisen för över hundra år sedan

Detta näringsmedel togs i början emot med viss motsträvighet, senare har det dock vunnit allmän spridning och utgör nu för många fattiga - i synnerhet på landsbygden - det förnämsta födoämnet.

Lika värdefullt som det är då det förtärs måttligt, lika skadligt är det då det begagnas till överdrift.

I ett föredrag hållet vid skandinaviska naturforskarmötet 1851 (Sveriges endemiska sjukdomar) tillskriver den bekanta vetenskapsmannen professor Magnus Huss, att potatisen är skuld till skrofelsjukdomens allmänna utbredning i vårt land. Åtskilliga iakttagelser gjorda i olika län antas bevisa detta. Bland annat anför han som bevis för dess skadlighet följande uttalande av greve Trolle Wachtmeister:

"Den befolkning, som tillhör den mängd av backstugor, där de i tilltagande myckenhet och elände år efter år uppväxa på kronoskatteböndernas av ägaren försmådda sandskiften, livnära sig med högst obetydlig tillsats av bröd och sovel, huvudsakligen av potatis. Under de senaste fyra åren, då potatissjukan berövat dem deras vanliga och påräknade födoämne, har de varit nödsakade, att såsom surrogat tillgripa bröd, varav, som nyss nämndes, blott en relativt obetydlig kvantitet vanligen ingått i deras förplägning. Som detta dyrare näringsämne ej kunde anskaffas, eller rättare sagt införtjänas tillräckligt, uppkom stor nöd hos det arma folket; men detta tillstånd av behov och försakelse företedde den besynnerligheten, att barnen som under potatistiden var mätta, tjocka, men bleka och pussiga, befanns under potatisbristen visserligen klagande över hunger samt magra, men med ett tydligt friskare utseende i det smalnande ansiktet, och så vitt jag kunde märka, i allmänhet friskare, ävensom i alla beteenden raskare."

Denna åsikt om skadligheten av överdrivet bruk av potatis delas även av andra läkare. Således säger professor Dr Carl Reclam, att det myckna och uteslutande bruket av potatis utgör en källa till sjukdom för den fattigare befolkningen. [...]

[...] Att detta är rätt, kan man lätt förstå även om man något närmare betraktar potatisens beståndsdelar. Den innehåller nämligen på 100 delar; 72.75 delar vatten, 1.3 äggvita, 0.16 fett, 17.3 stärkelse, 6.4 trådämne och 1.03 mineraler (till största delen kalisalter). Den är således i förhållande till de fasta beståndsdelarna synnerligen rik på stärkelse, men innehåller däremot en högst ringa mängd av äggvita och fett. Eftersom dessa senare ämnen är alldeles nödvändiga för bildandet av kött och blod, är det ju klart att om de fattas och ersätts av kolhydrat kommer fettet i kroppen att öka på bekostnad av musklerna, vilket har till följd att kroppsmassan visserligen bibehålls till sin mängd, men att den blir lös och pussig, samt att krafterna avtar.
Mot detta kan man möjligen invända att så är mer eller mindre förhållandet med alla dylika födoämnen, samt att varje näringsmedel blir skadligt för hälsan om det ensamt förtärs under längre tid, och anmärkningen är riktig. Vi vill dock endast ge svaret att det inte finns något näringsmedel som så lätt leder till överdrift som potatisen, då den för de fattiga är billig och lätt tillgänglig samt därtill orsakar en mättnadskänsla.

Förtärs potatisen i måttlig mängd med kött eller fläsk samt andra grönsaker, utgör den däremot en värdefull tillsats till måltiden, och utmärker sig dessutom för en jämförelsevis hög halt av för hälsan nödvändiga mineraler.

Mängden av stärkelse är under de olika måltiderna högst olika. Således innehåller ny potatis mycket vatten, men mindre stärkelse; detsamma är även förhållandet med för gammal potatis. Bäst är den under vintermånaderna, då stärkelsehalten uppgår till mellan 15 och 18 procent. Att potatisen just under den kalla årstiden innehåller mest stärkelse, kan inte annat än öka dess värde, eftersom vi då behöver en större mängd av kolhydrat för bildande av värme.

Potatis får inte förtäras förrän den är riktigt mogen, då den i motsatt fall kan förorsaka kolik och kräkningar. Även frusen potatis är skadlig för hälsan; den förlorar sin närande kraft och blir svårsmält. Ny, ej fullväxt potatis, kan lätt innehålla gift (solanin). Grodden bör därför alltid frånskiljas före kokning.

Kokt potatis är bäst och mest lättsmält.

Barn bör i allmänhet ej äta potatis, i synnerhet inte då de lider av skrofler eller mag- och tarmkatarr. Vid dessa tillfällen verkar den, liksom andra mjölrätter, mycket skadlig. (Dr Uhrström).

Den bästa potatisen är den som växt på sandjord; den bör ha ett tunt och krusigt skal samt ej vara fläckig. Gröna fläckar är ett tecken på att den vid upptagandet inte varit fullt mogen. God potatis skall, om man i rått tillstånd skär sönder den och gnider de båda styckena mot varandra, avsöndra ett lätt, klibbigt skum. För att lära känna om potatisen är mer eller mindre stärkelsehaltig (mjölig) lägger man den i vatten; sjunker den hastigt är den rik på stärkelse, simmar den ovanpå är den däremot ytterst fattig på detta näringsämne.

~

onsdag 1 januari 2014

För över 100 år sedan: Köket och hushållet under januari månad och hvad året då gifver

"Då vi denna månad se naturen hvila ut i sin vinterdräkt af is och snö, så unna vi henne denna hvila med tacksamhet för de gåfvor, som sommaren och hösten skänkt oss i så riklig mängd och hvilka göra hushållningen så lätt för husmödrar i staden och på landet. Frånsedt de många konserverna förfoga vi nämligen just i denna månad öfver en hel mängd färska grönsaker, såsom hvitkål, grönkål, kålrötter, morötter, rofvor, selleri och pepparrot m.fl. På äpplen är tillgången fortfarande riklig, att nu ej nämna de utländska frukterna, såsom apelsiner, renetter och andra.
     Åtskilliga slag af vildt äro fridlysta under denna månad. "Tillåtliga" äro emellertid hare, tjäder, orre, järpe, dalripa, fjällripa, morkulla, beckasin, änder (af andra slag än dykänder) och rapphöns. Att vildrenen är fridlyst, hindrar naturligtvis icke, att tillgång finnes på färsk renstek.
     "Skalfisken", d.v.s. hummer, kräftor, ostron etc., anses bäst i alla månader, hvilkas namn innehålla bokstafven r, således äfven i januari.
     Att isupptagningen lämpligast försiggår i januari, det torde särskildt böra påpekas för husmödrarna på landet.
     Vid stark köld må man ej glömma att tillsluta vinds- och källargluggarna, äfvensom skafferifönstren. Dessutom bör man skydda de på vindar förvarade lifsmedelsförråden mot frost genom att öfvertäcka dem." 
Citerad text ovan hämtad ur: "Illustrerad kokbok" af Eva Hellman. Boken trycktes 1898.

~

Hvad året gifver.

Januari.

"Fisk. Aborre, flundra, gös, gädda, helgeflundra, lake, lax, hafstunga, hvitling, långa, kolja, nors, piggvar, sill, slätvar, strömming, torsk, tunga, ål.
Ostron, matkräftor.
Fjäderfä. Kalkon, höns, hamburgerkyckling.
Vildt. Fasan, ryska rapphöns, danska rådjur, tjäder, hjerpe, ripa, hare kanin, dufva.
Grönsaker. Sparris, blomkål, spenat, brysselkål, hvitkål, jordärtskockor, sallad, persilja, sopprötter, lök." 
Citerad text ovan hämtad ur: "Den praktiska kokboken" af Gelo. Boken trycktes 1891.

~